Tillsammans

Igår stötte jag ihop med bankfolket på lunchen. De såg lite bleka, men samlade ut. Jag kände mig så lättad, så jag grät en skvätt efteråt. Är jag fånig då?

Sedan tänkte jag vidare lite grann: De satt där, hela gänget. Och hon som jag pratade med sa: "Vi kommer att klara det här, tillsammans." Så är det nog. Det är viktigt att vara tillsammans, inte sitta var och en hemma och tänka: Nu måste jag vila upp mig, sedan träffar jag kollegorna.

Jag befinner mig i en liten kris, inte på långa vägar jämförbar med efterdyningarna av att ha varit under vapenhot. Men likväl: En liten kris är det ju när man inte vet hur man ska försörja sig efter nästa månadsskifte. En rejäl komplikation är att det visat sig att jag inte är berättigad till a-kassa! Att man kan tillhöra a-kassan utan att tillhöra facket, det har jag vetat länge. Men att man kan vara medlem i facket utan att vara försäkrad mot arbetslöshet, det hade jag ingen aning om! När jag fick reda på det, för någon vecka sedan, gick jag i taket och tänkte först gå ur facket i pur ilska. Men vid närmare eftertanke är det inte så dumt med facket i alla fall.

Nåväl, först ville jag inte berätta för någon om strulet med a-kassan. Det var så otroligt pinsamt att ha varit så okunnig! Och sedan vill man ju inte ha medlidande och "goda" råd och allt det där. Men ganska snart kom jag fram till att det är värre att vara ensam om bekymren.

Jag har svårt för att tänka mig att leva på något annat sätt än som singel. Men det betyder inte att jag tror att jag inte behöver någon annan. Det är faktiskt en himla skillnad!

P.S: Rånarna fick inte ens med sig en miljon! Rätt åt dem! :-P