Finalnerver!

Vi är lite nervösa, faktiskt. Inför matchen, alltså! Trist att inte Puyol är med från start. Han är sååå grym!

OM Barca vinner ska vi ut på byn och tuta. Förra gången vi gjorde det var jag nog den enda kvinnan med barn i bilen som var ute. Alla andra var unga killar.

Men inte har jag tid att sitta här och småprata. Jag ska skriva klart sista frågan på hemtentan från helvetet innan avspark.

Fredagsmys

Trevlig jobbdag. Med ett litet erbjudande som jag kanske tackar ja till. Mer om det senare.

Efter firande av 74-åring skrev jag två jobbansökningar och efter det belönade jag mig själv med ett glas vitt, stickning och TV 3 Play. Först "Morden i Midsomer" och sedan kunde jag inte motstå ett avsnitt av "Sveriges fulaste hem" med Simon och Tomas.

I morgon blir det inget glas vitt och inte rött heller, för jag har lovat sonen att om Barcelona vinner Champions League-finalen ska vi dra ut med bilen och tuta.

Natten är dagens... ja, vadå?

I kväll behöver jag vara vaken fram till midnatt för att kolla sonens blodsocker och då kan jag ju lika gärna skriva, eller hur?

Jag har drömt så konstiga saker på sistone. Flera gånger har jag drömt om att människor jag känner har dött eller varit döende. Kan det ha att göra med att jag är på väg att ta avsked av mitt jobb och mina arbetskamrater?

Andra gånger drömmer jag att sedan länge döda personer fortfarande lever och att jag har ansvar för att se till dem, ge dem mat och medicin etc. I de drömmarna har jag alltid dåligt samvete.

I deppiga och bekymmersamma tider är det sällan fel med lite verklighetsflykt. Just nu läser jag Alice Lyttkens romaner om Catrin Ambrosia, föräldralös professorsdotter från Uppsala som hamnar som guvernant i en adlig familj i 1700-talets Stockholm. Riktigt roande, faktiskt. Temat är ungefär: "Rättrådigt borgerskap triumferar över dekadent aristokrati." Gratis underhållning från biblioteket.

Nu får jag äntligen släcka och sova för den här gången.

Edit: Hur kan professorsdottern vara föräldralös? Jo, professorn och professorskan är förstås döda. Endast professorska n:o 2 är ännu vid liv och hon är ELAK.

Implosion

Nån gång i kvartalet brukar det drabba mig: en minikollaps. Det är ganska bra, för jag hinner aldrig ända fram till väggen så jag kan inte gå in i den!

Nu hände det igen. Jag blev dålig i magen och kunde inte sova ordentligt. I morse var jag yr och skakis och mådde illa och stannade följaktligen hemma. Jag la mig efter frukost och somnade om och sov till klockan tolv. Gick upp och åt ett par kokta ägg och en smörgås och började känna mig som folk igen. Sedan har jag läst och bakat och t.o.m. grillat på altanen i aftonsol med lite blåst.

Och så denna välsignade hemtenta! Varför är jag så dum att jag aldrig slutar plugga? Det är ju så intressant, men samtidigt så JOBBIGT med allt detta skrivande skrivande skrivande. Och alla litterturhänvisningar (Abrahamsson 2009:132f). Blablabla.

Felet med universitetet är att det är för seriöst. Jag är vetgirig och nyfiken och intresserad av nästan allt, men jag är otålig och lättdistraherad och skulle förmodligen dö av dammlunga om jag försökte ge mig in på forskarbanan.

I morgon blir en lång dag: Jobba fram till lunch, sedan läkarbesök med sonen och därefter jobba kvällen fram till åtta - halv nio. Så nu: God natt!

Ensamma mamman

Vad gör hon när hon får en ledig kväll? Tar ett långt, varmt bad? Myser i soffan med en film? Går på dejt? Nä, hon STÄDAR. Plockar, dammar, svettas, svär, skurar... Men o så skönt att göra alltsammans i lugn och ro, i ensamhet, i tystnad.

Sedan tassar hon ut i mörkret och hämtar skönhet direkt ur egen trädgård. Det är lycka!

I ärlighetens namn blev det en mysstund framför TV3 play också. Apropå skönhet.

Tillsammans

Igår stötte jag ihop med bankfolket på lunchen. De såg lite bleka, men samlade ut. Jag kände mig så lättad, så jag grät en skvätt efteråt. Är jag fånig då?

Sedan tänkte jag vidare lite grann: De satt där, hela gänget. Och hon som jag pratade med sa: "Vi kommer att klara det här, tillsammans." Så är det nog. Det är viktigt att vara tillsammans, inte sitta var och en hemma och tänka: Nu måste jag vila upp mig, sedan träffar jag kollegorna.

Jag befinner mig i en liten kris, inte på långa vägar jämförbar med efterdyningarna av att ha varit under vapenhot. Men likväl: En liten kris är det ju när man inte vet hur man ska försörja sig efter nästa månadsskifte. En rejäl komplikation är att det visat sig att jag inte är berättigad till a-kassa! Att man kan tillhöra a-kassan utan att tillhöra facket, det har jag vetat länge. Men att man kan vara medlem i facket utan att vara försäkrad mot arbetslöshet, det hade jag ingen aning om! När jag fick reda på det, för någon vecka sedan, gick jag i taket och tänkte först gå ur facket i pur ilska. Men vid närmare eftertanke är det inte så dumt med facket i alla fall.

Nåväl, först ville jag inte berätta för någon om strulet med a-kassan. Det var så otroligt pinsamt att ha varit så okunnig! Och sedan vill man ju inte ha medlidande och "goda" råd och allt det där. Men ganska snart kom jag fram till att det är värre att vara ensam om bekymren.

Jag har svårt för att tänka mig att leva på något annat sätt än som singel. Men det betyder inte att jag tror att jag inte behöver någon annan. Det är faktiskt en himla skillnad!

P.S: Rånarna fick inte ens med sig en miljon! Rätt åt dem! :-P

Fridfullt i Flen - jovars...

Om jag hade åkt till jobbet fem minuter tidigare idag så hade jag cyklat rakt in i ett bankrån. Vilken tur att jag satt och gnällde lite här på bloggen innan jag åkte!

Cykeln fick jag inte behålla hela dagen. Efter lunch kom dottern och tog den. Strax innan hade sonen kommit och tagit mina pengar. Det har sina sidor att jobba så nära hemmet, tänkte jag när jag promenerade hemåt med tom plånbok.

Min mamma hämtade vänner vid flyget i Nyköping. Sedan var det vägspärr, vägspärr och vägspärr. Hon tog sig till sist hem via skogen. Lite oroande såhär i efterhand eftersom det var ungefär i den skogen man hittade utbränd bil n:o 2.

Det var "min" bank som rånades. Mina pengar är nog utom fara, särskilt med tanke på hur lite jag har på banken, men jag undrar hur de anställda mår. Jag hoppas de har en bra krisberedskap.

:(

Nu börjar motivationen dala. Det känns välbekant. Mitt liv verkar bestå av cykler: Nytt jobb-inspiration-sakta men säkert känna att nu funkar det här-osäkerhet när slutdatum närmar sig-tråkigt besked-tappad lust. Vilket jobb kommer jag att bli av med nästa vår, tro?

Förändringens vind...

Som jag anade så blir jag inte kvar på samma jobb efter sista juni. Det värsta är nästan att alla andra blir så ledsna. Elever och kollegor. Själv har jag liksom ställt in mig på det här. Nu känner jag ett slags förväntan, blandat med vemod och kryddat med ett stänk oro.

Jag har en son som tappar bort saker ibland. (Så originellt - inte!) I kväll förenade jag nytta med nöje och cyklade ett varv för att hämta kläder som mammor till ett par kompisar tagit reda på. (Hur kan man glömma sina kläder? Jag fattar inte att han inte frusit när han gått hem utan tröja.) Märkvärdigt nog var båda de andra mammorna finskor. Jag har svårt för att inte kommentera sådana sammanträffanden. Jag är en sån som ser mönster i allt. Vore jag lagd åt det hållet skulle jag utveckla konspirationsteorier hela tiden. Har det ett samband med min bokstavsdiagnos, kära Ordentliga?

När gossen sedan skulle borsta tänderna kom han på att han glömt tandborsten hos farmor i Norrköping, men dit var det lite långt att cykla.

Mellan hägg och syren

I natt har alla häggens blommor följt med regnet ner. Det blev en kortvarig doftglädje.

I fredags slogs jag med den lilla elektriska gräsklipparen. Den avgick dessvärre med segern. Igår kväll fick jag äntligen låna en riktig, som jag fraktade hem i lilla Clio, med bensindunk och allt. Så vaknar jag upp till en blöt dag... Vad gör vi nu?

Mina gamlingar kom hem igår, från vårens äventyr. Min styvpappa, 70+ blev erbjuden ett jobb i Hamburg under våren och tackade ja! Jag har verkligen varit glad för deras skull och det var jättekul att hälsa på dem i mars, men det är så SKÖÖÖÖNT att de är hemma igen! Mammagris är jag, fast jag är mamma själv.

Innan syrenerna blommar bör jag ha fått veta hur det blir med mitt jobb. Syren har jag ingen egen, men jag får väl hålla koll på grannarnas trädgårdar.

Nå, de regnar inte nu, det är bara blött på marken. Jag ska gå ut och känna HUR blött och om det kanske går att ta ett varv med gräset, trots allt.

Alltså, jag brukar ju verkligen inte...

...hålla på och tycka saker om barn och föräldraskap och familjeliv och bla bla bla. Men nu: Den där mamman som inte blev serverad ett andra glas vin när hon satt och ammade. "Jag kände mig ifrågasatt som mamma". Ja, det hoppas jag verkligen du gjorde! Hur dum får man bli? Ska du ha en cigg också och en joint?

Men apropå joint. Såg ni detta? Snopet var väl bara förnamnet.

Eller också vinner man på Triss

Tre tentafrågor avklarade och de övriga har jag lusläst och tror jag begriper vad det frågas efter. På torsdag ska jag sitta provvakt i stort sett hela dagen, från 8 till 18, och då tänkte jag ta med mig datorn och boktraven och få så mycket som möjligt undangjort.

Fortfarande vet jag inte hur jag kommer att försörja mig efter sista juni. Jag är ganska inställd på att inte ha kvar mitt jobb, i alla fall inte i nuvarande form. Nästa fredag ska jag träffa en kvinna som ska hjälpa mig att klura på min affärsidé och hur jag ska få skjuts på mitt företag.

Varför blev man inte doktor? Då kunde jag varit i Norge en vecka i månaden och klarat mig på det sedan. Eller nåt sånt. Inte mer studielån än jag har nu. Blä!

Pedagogiskt problem

Kan man lära sig att planera, tänka igenom saker och förutse konsekvenserna av sitt handlande INNAN pannloben är fullt utvecklad? Om inte: Varför blir man myndig vid 18 och inte vid 25?

Å andra sidan: Varför sitter jag, trots min höga ålder och förväntade mognad, och lägger min 118:e (eller nåt) patiens istället för att fortsätta med tentafrågorna.

Och ursäkta mig inte med att jag är sjuk, jag är likadan varje gång.

Host...

Orkar inte skriva egentligen. Två dagars sjuknärvaro på jobbet har satt sina spår. Varför gör man så? Tja, det kostar säkert en tusenlapp att vara hemma en dag och så är det lite idealism också. Mina elever ska ha nationella prov och jag behöver vara där så de få r förbereda sig.

Men nu är det freeeeeeeeeeeeeedag!

Omladdning

Jaha, då var det slutsemestrat för den här gången. Häcken är kapad, omflyttningen inomhus är genomförd och årets första grillkvällar begångna. Garaget är fullt igen, denna gång med mitt eget jox. Är det någon som behöver pussel, kläder, engelska deckare, förvaringsboxar från Ikea, skor, gosedjur, ett väggur, leksaksbilar och -tåg, en pälsfodrad skinnjacka i stl 38, kurslitteratur i tusen och ett ämnen, ett par nästan oanvända högklackade stövlar (vingel), barnfilmer för VHS och DVD, serietidningar...?

När jag var ung ägde jag nästan ingenting och jag satte en ära i att inte ändra på det. Varje gång jag flyttade slängde jag och gav bort. Jag brukade reta min mamma och styvpappa för deras mängder av prylar. När jag flyttade från Uppsala till Flen gjorde jag mig av med allt som vi inte använde och i källarförrådet som ingick i mitt första boende här fanns endast fyra däck och ovannämnda väggur (som inte fungerade då heller).

Vad har hänt sedan dess? Hur är detta möjligt? Jag hoppas att den kommande rensningen ska fungera som terapi och skänka mig INSIKT, så jag inte samlar på mig en massa onödigt igen.

De närmaste veckorna kommer det att avgöras om jag blir kvar på mitt jobb och i så fall i vilken form och vilken utsträckning. Jag vill gärna stanna, men jag kommer nog att klara mig annars också. Fast anställning har jag inte haft sedan 1900-talet.