Hur är det med logiken, egentligen?

Om jag påstår att jag letar efter något som är försvunnet, är det då en glad nyhet att det försvunna föremålet blivit 6 cm mindre? Nåja, strunt samma. Jag var på den sista träffen med "hälsoutvecklaren" på vår företagshälsovård. Mitt konditionstest visade denna gång på en dramatisk förbättring! Och midjan hade krympt och andra saker hade också krympt/ökat i rätt riktning. Jag blev faktiskt lite tårögd. Särskilt som det inte har varit så jobbigt, utan mest roligt. Att det inte var svårare att bli så oerhört mycket piggare. 

Det är allhelgonahelg. Igår gick dottern och jag till minneslunden, där vi tände ett ljus, grät en skvätt och mindes en älskad farfar som gick bort alldeles för tidigt. Vare sig man tror på ett liv efter detta eller ej, så kommer ju kärleken alltid att finnas kvar. Den kärlek en människa gett och den kärlek hon väckt, den kan väl inte bara plötsligt inte finnas längre? 

Jag är ju ett handarbetsfreak i perioder. Nu har jag snöat in på virkade vantar. Ska samla en bunt vantar och ta ett fint foto, men sedan måste jag försöka bli av med några par. Kanske ska ta med dem till jobbet, lägga i lunchrummet med en skylt: "Årets julklapp: Råg-Ruts handvirkade vantar i blandade färger och kvaliteter." Vi får väl se. Men nu bryter jag av med att sticka ett par sockar som jag lovat.

Det ösregnar ute. Är det april eller november? Av mörkret att döma sannolikt november. Jag ska ut och stavgå nu. Har hittat en gammal keps som skyddar glasögonen så jag ser var jag går även i blötväder.

Jakten på den försvunna midjan

Jomen jag har ju börjat träna, som sagt. Det som fick igång mig var att jag var så vansinnigt trött och dessutom kände mig småsjuk mest hela tiden. Nu är det snart ett halvår som jag stavgått regelbundet, oftast tre gånger i veckan. Och de senaste veckorna har jag toppat det hela med gym! Vi har ett litet källargym där vi som är anställda på min arbetsplats kan träna gratis. Inte så flashigt, men funktionellt. På gångavstånd hemifrån och inte särskilt trångt. Jag har varit ensam varje gång jag varit där och det är så skönt att få träna i lugn och ro och utan musik.

Som en liten bonus har jag gått ner i vikt och det är inte alls fel, eftersom jag brett ut mig åt alla håll. Mitt mål är - som dagens rubrik antyder - att hitta midjan igen. Jag vägrar att gå på diet, men har till min stora förvåning blivit sugen på nyttigare saker. Efter en stavgångsrunda kommer jag inte in och är sugen på chips och kakor, jag längtar efter sådant som innehåller mer än "tomma" kalorier.

Men jag har defintivt inte blivit hälsofascist.När jag var tokförkyld för några veckor sedan unnade jag mig detta - i sällskap med ljudböcker och stickning.

Det näst bästa

Äsklingen till vänster, ersättaren till höger.

Sedan många år tillbaka är jag ett inbitet perkolator-fan. Idag, när jag ledbruten och feberyrig stapplade upp för att äta en liten frukost lagom till lunch, möttes jag av ett fräsande ljud. Ganska snabbt lyckades jag lokalisera ljudet: Det kom från sladden som ska sitta i perkolatorn när man brygger. En klok och eftertänksam person tar naturligtvis ut sladden ur väggkontakten när hon pluggar ur den ur perkolatorn. Allra helst om den kloka och eftertänksamma har en vattenkanna stående i fönstret bakom perkolatorn, samt har tre fyrbenta individer i hushållet. Så klok och eftertänksam är uppenbarligen inte Rutan. Nu ligger sladden på tork och jag fick dricka mitt kaffe bryggt i prylen till höger på bilden. Därav dagens rubrik.

Nåja, det finns de som alldeles frivilligt pressar sitt kaffe dagligen, så jag ska väl inte klaga. Dessutom är jag tacksam att det inte blev eldsvåda eller strömavbrott. Det räcker med dunderförkylningen. (Ni vill INTE se bilder på det jag hostar upp mellan varven!) När jag tänker efter har perkolatorn funnits med sedan sista lägenheten i Uppsala och har flyttat med oss inte mindre än tre gånger på åtta år. Kanske dags för en nyinvestering? Ö&B eller Clas Ohlson, here we come.

Kolla förresten in kaffeburken i bakgrunden. Den kommer från varuhuset Stockmann i Helsingfors och är deras jubileumsburk från 1987 och jag köpte den av en finsk dam på bakluckeloppis i Flen.

Äntligen!

Jamen då gick det visst åtta månader igen. En blogg som inte uppdateras minst en gång i veckan är väl knappast en blogg värd namnet, eller?

Pocahontas, Sokrates och Lucifer i främre raden. Bakom dem Pegasus.

Sedan jag skrev senast har jag blivit tillsvidareanställd och tillfälligt slutat plugga. Det är väldigt skönt att vara ledig när man är ledig. Om man nu kan vara ledig när man är förälder. Och matte! 

Lizzie kunde förstås inte hålla sig. Trogen sin natur nedkom hon med fyra (4) ungar redan i april i år. Sååå ljuvligt söta från början. Men innan tolv veckor äntligen gått till ända och vi kunde leverera dem till nya hem var jag nära sammanbrott! Bajs och kiss, kiss och bajs. Jag köpte hem oerhörda mängder kattsand! Vi kunde inte släppa ut dem med de stora katterna, eftersom några skulle bli utekatter i andra delar av Flen och några skulle bli innekatter och därför inte borde vänja sig vid uteliv. Dessutom är grannskapet redan mer än mättat på frigående katter... 

Sonen i huset är rasande kreativ när det gäller att hitta på kattnamn (se bildtext). De flesta har dock fått nya namn i sina nya familjer. Två av grabbarna bor i samma hushåll som innekatter och det känns gott att de har varandra när matte och lillmatte är på jobb och i skola.

Lizzie ska läggas under kniven inom kort så nu blir det inte fler kattungar. Basta!

Semestern i år blev fem sköna veckor. Till skillnad mot förra årets två veckor blev detta verkligen en tid för återhämtning. Naturligtvis ingick ett besök av Ordningsfrun och ytterligare tant. Enligt traditionen begicks grillfest med vänner från Eskilstuna och i år även Katrineholm. Dessutom antik och loppisbesök. Jag köpte bland annat fina glas:

Den mest sensationella nyheten är annars att jag börjat träna igen. Flera år efter att mitt gymmande rann ut i sanden och med en tilltagande trötthet hamnade jag i april hos företagshälsovården, där en "hälsoutvecklare" fick sätta klorna i mig. Och det med oanat resultat: Jag har blivit helfrälst på stavgång! Har gått tre gånger i veckan sedan i april och har blivit märkbart piggare. Just idag är jag inte så pigg, årets höstförkylning hittade hit trots allt, men annars har jag varit friskare och piggare än på mycket länge.

Kanske pigg nog att blogga lite oftare? 

Har för ovanlighetens skull sett tre bra teveprogram i helgen. Lördag kväll en film av Bröderna Coen. Har aldrig sett en film av dem, men jag som älskar Kafka blev förtjust! Barton Fink = Kafka goes Hollywood!

Söndag eftermiddag hade jag diverse småtråkiga saker som behövde uträttas. Jag kollade tv-tablån och beslöt att ge mig själv en stund med Svt2. Först postbåten som färdades mellan öarna längst ut i norska Vestlandet. Femton minuter med fjordar och bergssluttningar. Och får! En av katterna tittade tillsammans med mig. Sedan var det tio minuter med staket och grindar i närheten av Vasa, Österbotten. Att man kan bli så lycklig av det som är vackert!

Katterna ja, de två gossarna som nu är sju månader är nykastrerade. De verkar ha gått ganska oberörda genom proceduren. Förhoppningsvis blir det en lugn vår. Hur vi ska göra med deras mor har vi inte bestämt än. Vi har fått för oss att hon eventuellt är dräktig igen så vi lutar åt att vänta med operation. Å andra sidan: Hon kanske inte alls är dräktig men BLIR det bara för att vi inte kan bestämma oss. Medan vi funderar är hon ute på vift och hennes friare kissar på grannens fina utemöbler igen. Nå ja, förr eller senare ska det bli. Till hösten om inte annat.

Jag lämnade in senaste tentan förra veckan och väntar nu med spänning på resultatet. På lördag börjar de nya kurserna. De flesta av oss vill läsa båda så vi har faktiskt övertalat högskolan att jämka ihop schemana. Det blir alltså en kurs på fm och en på em, utom just nu på lördag, eftersom den ena kursen inte startar förrän i februari. Det känns rätt bra ändå: Fyra resor till Västerås blir i bästa fall till femton nya poäng i Rutans CV.

Nytt år, nytt jobb, ny frisyr

Ja, nygammalt jobb då. Men för första gången sedan 1900-talet ska jag, om allt går enligt planerna (insh´allah, brukar mina elever säga), bli tillsvidareanställd någon gång i början av februari. Det är nästan för bra för att vara sant, men det är nog sant i alla fall. Först måste jag dock skriva klart en hemtentamen och få mina sista behörighetspoäng. Men tro inte att jag slutar plugga för det! Tvärtom, i vår är jag anmäld till TVÅ kurser. Heltidsjobb, halvtidsstudier, hus, tre katter, tonårsbarn. Varför ta det lugnt när man kan ta i så man spricker?

Den nya frisyren är kortare. Eftersom jag är kvinna törs jag inte raka av alltihop, annars vore det nog ganska skönt. Men kontroversiellt, särskilt i min ålder.

Apropå ålder, så önskar jag ibland att jag vore väldigt liten och att någon snäll och trygg vuxen kunde komma och säga: "Det där ordnar jag, lilla gumman. Ta det lugnt. Jag skjutsar dig, jag fixar allt, jag betalar. Drick en mugg varm choklad och gå och lägg dig. I morgon är allting bättre." Särskilt det där "jag betalar" skulle sitta fint ibland. Så här efter jul, till exempel. För tredje vintern i rad blir jag överraskad över att det kostar mycket mer att värma huset än det gjorde i somras. Uppenbarligen är jag mycket trög. Men till sommaren, DÅ ska jag lägga undan pengar till vintern. Lovar jag...

Så här fint var det vid älven hos Ordningsfrun i slutet av november: