Oxveckor

Jag är så trött på den där äckliga bilden med gurkor och cigarrettpaket, så jag måste skriva ett nytt inlägg även om jag inte har något särskilt att säga. Men det brukar dyka upp något i tanken när jag väl sätter igång.

Sportlov. Jag är ingen rolig sportlovsmamma, för jag jobbar ungefär som vanligt, även om det blev en vabbdag och en turbulent akututryckning på lunchen igår. (Nejdå, inget direkt farligt.) Som tur är finns det andra vuxna som orkar mer än jag så i tisdags fick barnen åka och se hockey på Hovet.

En ung man, som var min elev i våras, och som fortfarande studerade hos oss, omkom i trafiken förra veckan. Det skapade stor förstämning. Bara 24 år. Mitt hjärta blöder för hans mamma som är ungefär i min ålder.

Man borde få perspektiv på egna bekymmer när sådant händer. Tyvärr är det så lätt ändå att trava vidare i de vanliga hjulspåren och gnälla över bristen på: Tid. Ork. Pengar. Vänner med barn i samma ålder som man skulle kunna hänga med ibland. Etc.

Och överskott på: Dammråttor. Tvätt. Snö. Fett runt midjan. Etc.

Men förr eller senare ska jag ge ut min bästsäljande debutroman, vinna 25 000 i månaden i 25 år på Triss eller öppna brevlådan och upptäcka att Ingvar Kamprad tänkt på sin trogna kund i sitt testamente. Och då....

...kommer jag att ha annnat att klaga över. Så är det nog.