Sista semesterdagen. Som vanligt när en ledighet går mot sitt slut är mitt känsloliv en (o)salig blandning av "åh, vad skönt jag har haft det, men jag hann inte göra det och det och det" och "åh, vad skönt det ska bli att allt återgår till det vanliga".
Dessutom skjuter jag alltid (eller åtminstone i 99% av fallen) upp ledighetens "måsten" till sista sekunden. Är det dumt eller smart? Kanske är det smart, för man kan ändå inte vilonjuta när det är sista dagen.
Alltså sitter jag här och textgranskar åt Fru Bä. Det går fortare för varje sida och jag lär mig saker under tiden: Till exempel om scouting och mobbning. Märkte ni språkets irriterande/fascinerande inkonsekvens där? Varför heter det inte "scoutning"? Fundera på det ni, medan jag fortsätter vränga meningsbyggnad.
Ja och snart är även jag klar. Gruppen tittar i helgen - får se hur mycket kommentarer det är. Ev. återkommer jag. /Bää
SvaraRaderaDet går utmärkt att återkomma.
SvaraRaderaVarför heter det inte "scoutning"? Min teori är att scoutledarna varit mera medvetna om sitt (finare) internationella sammanhang än mobbarna. Jag såg ordet mobbing slå igenom, i DN, en dag på sjuttiotalet, men sedan har det någonstans efter vägen försvenskats.
SvaraRaderaMobbarna kan förmodligen räkna sitt ursprung tillbaka till Homo erectus och Pekingmänniskan, vilka dock i bättre stunder förmodligen scoutade, byggde vindskydd och var goda kamrater.