Påskdagssvammel

I natt hade jag två barn hemma. Balanserat och bra. Nu är de plötsligt fem igen. Hur går det till? Från två kramgoa pyjamasmonster till en huliganflock på - tja - några år.

Och själv blir man också äldre.

Våren stormar fram. Igår åt vi första middagen på altanen. Det blev en sen middag så jag fyllde räcket med ljuslyktor. Medan det mörknade satt jag kvar och njöt. Barnen hade gått in till teven förstås.

När helgen är över ska min gode exmake (n:o 2 - jag är relationshaverist) hämta sina möbler från mitt garage. Då inleds en ny fas i mitt huset-på-hörnet-boende. Dottern ska flytta ner i källaren, till det rum som under vintern tjänat som skräpförråd. Skräpet ska säljas på loppis/ges bort/slängas. Först och främst måste det SORTERAS! Förmodligen kommer jag att hitta allt möjligt som jag lärt mig leva utan och glömt att jag någonsin ägt. Garaget ska bli allmänt avlastningsrum, men jag ska verkligen försöka undvika att det blir permanent skräputrymme.

Hela veckan har jag semester för att pyssla hemma. Men vad vore en sådan vecka utan slit och släp i trädgården? Min plan just nu är att hyra något slags livsfarligt redskap och såga ner en ful och risig häck. Sedan ska det eldas.

Som jag antydde har jag skilt mig två gånger. Första gången blev jag lämnad och begrep inte/ville inte begripa /orkade inte försöka begripa vad det handlade om. Men jag överlevde. Nu är jag den som har lämnat, som visste att jag måste, men inte kunde och fortfarande inte kan ge någon entydig och begriplig förklaring.

Vad har jag lärt mig? Att man inte kan och inte måste begripa allt, kanske. Att allt inte går att förklara så att alla blir nöjda. Att ingen annan än jag själv tar ansvar för mitt liv och min lycka.

Å andra sidan kanske jag bara svamlar. Nu ska jag gå och lägga in en tvätt.