Att lära sig ett nytt språk som vuxen är olika svårt för olika individer. Det är så många saker som spelar in och som påverkar lärandeprocessen. Modersmål, ålder och utbildningsbakgrund spelar roll, men det är inte alltid så som man förväntar sig. Jag har träffat akademiker från Europa som har oerhörda svårigheter och hantverkare från Afrika som lär sig lätt som en plätt. Som lärare konfronteras jag ständigt med mina egna förutfattade meningar.
Svenska är inte världens enklaste språk. Vi har till exempel 18 eller 19 olika vokalljud, vilket man kan jämföra med arabiska, som har tre eller fyra (om jag minns rätt). Kanske inte så konstigt att det blir fel ibland? Vi har också egenheten att inte så sällan inleda ett ord med tre konsonanter i följd, medan många språk inte ens kan ha två. Och skillnaden mellan det talade och det skrivna språket är mycket större än vi vanligtvis reflekterar över. En elev sa till mig: "Svenskar måste vara mycket hungriga, eftersom de äter så mycket bokstäver". Vi skriver: "Hur är det med dig?" men säger: "Hurärämärä?" För att inte tala om våra prepositioner, partikelverben, accenterna...
Hursomhelst är jag benägen att tycka att mitt jobb är det roligaste man kan ha. Jag har hela världen i klassrummet och får förmånen att möta människor med sådan styrka och integritet, som trots att de inte sällan har förfärliga upplevelser i bagaget ändå förmår stå på sina ben och dessutom planera för framtiden.
På bilden: Rosen från en av alla tårtor och kakor vi fått av elever när de slutar. Om de är tacksamma eller firar att de äntligen ska slippa ifrån oss låter jag vara osagt.
Välkommen tillbaka i bloggosfären, Rågrut! :-)
SvaraRaderaTack, Moruti!
SvaraRadera