Dagen fortsatte med långfredagsgudstjänst i en av de landsbygdskyrkor som "min" kör betjänar. Vi sjöng "Jesu sju ord på korset" med recitation, solosång och tvåstämmiga körpartier. En varm alt reciterade, en klar sopran sjöng rövarens bön "Jesus, tänk på mig" och en tenor sjöng "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?" så hjärtat ville brista.På vägen hem stannade jag och plockade årets första tussilago och på ett av gärdena jag passerade gick det att räkna till tolv tranor.
Nu är det kväll och teven står på. Långfredagsandakt från Colosseum i Rom, där många av de tidigaste kristna led martyrdöden. Nunnor från Irak bär korset en bit, sedan några personer från Syrien. För dem är martyriet något verkligt, inte något att bara läsa eller höra talas om. Och i Kenya dödades kristna studenter igår, när de bad morgonbön.
Jesus bad: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." Kan vi be på samma sätt? Ska vi det?
Jag läste detta först nu. Det förefaller som om kulturen bland många av dessa förföljda är "Fader, förlåt dem." Om det är rätt eller fel, ja vi har ju alltid förut begripit att det är konstruktivt att ... liksom... förlåta. Att det frigör. Men samtidigt finns en annan sida att man är arg och vill att någon som kan ger sig på projektet att stoppa barbariet. Jag såg på Korrespondenterna idag, en repris, där en kvinnlig PKK-officer satt i gräset med sina kompisar, glada och skrattande, väl vetande att Is fanns t v och t h och på andra sidan berget bakom dem Den vackra officeren var fullt på det klara med att hon kunde dö i dessa strider men att det var ett öde bättre än fångenskapen. Hon var ju inte kristen. Nej, jag vet inte. För min egen skull, för mitt eget liv, är det bästa att förlåta eller åtminstone gå vidare och lämna domen till Någon Annan. Vilket jag faktiskt ofta gör. Tänker på domen, med förväntan.
SvaraRaderaMen om jag kunde dela upp mig i två skulle jag också hålla på att man ska strida. Alltför få strider. Varför gör tjejer från PKK det som stora starka soldater inte vill, strida på marken. Ja, om jag vore amerikan... varför skulle jag ge mitt liv långt borta i en ficka av den gamla världen??
Men jag är just nu otröstlig vad gäller vår kultur.
Ska barbarerna komma och erövra vår lugna fina rika värld.
Verkligheten är den att detta har hänt gång på gång på gång!
Romarnas fina kolonner och gator med huggna stenar och avancerade organisation kunde inte hålla stånd mot friska, arga germaner när tiden var inne för även denna stormakt att gå under.
Jag funderar också ibland på om vi närmar oss slutet för vår civilisation. Det kanske är så att den har fått sin tid? Eller är det kolonialismens pris vi får betala nu?
SvaraRaderaEn del av mig vill ringa till Obama och skrika: "Bomba! Bomba!" Men hur kristet är det?
Om kurderna räddar oss från IS måste de väl äntligen få ett eget land. Allt annat vore skamligt.