Oj!

Jag har haft så fullt upp med att börja ett nytt jobb att tiden har forsat iväg. Även om jag bytt jobb ofta på sistone (professionell vikarie) så vänjer man sig liksom inte. Men jag trivs - den här gången också.

Nya jobbet är återigen sfi, svenska för invandrare. Och det är såååååå kul! Visst, jag trivdes på gymnasiet i höstas också, särskilt med "gubbarna" som jag delade arbetsrum med. Men det tog slut, som vikariat ju gör...

Nu har jag en sfi-grupp B, ganska nya i svenska språket, men med jämförelsevis gedigen skolbakgrund. Ingen har gått kortare än nio år i skolan. Flera har universitetsstudier i bagaget, men krig, revolter, förföljelser har satt käppar i hjulet för deras framtidsplaner och de måste börja från början långt hemifrån. Och de är så duktiga, tappra, rent av hjältemodiga som i vuxen ålder börjar på nytt med nytt språk, nytt alfabet, ny kultur.  Som byter "ner" sig från revisor till busschaufför, från ämbetsman till undersköterska, från jurist och civilingenjör till pizzabagare och barnskötare. I BÄSTA fall. I värsta fall blir det försörjningsstöd och det så kallade "utanförskapet". Bara för att det är så förbenat svårt för svenska arbetsgivare att tro att den som heter Mohamed eller den som inte visar håret för främlingar kan göra ett bra jobb.

Jimmie Åkesson kan för övrigt ta sig i arslet, nu fick jag det sagt också. :)