Höstprövningar

Nytt hus. Nytt jobb. Nytt liv? Nejdå, det är samma snart 51-åriga melodi som spelas. Den hakar upp sig ibland men för det mesta är det små variationer som avlöser varandra. Ibland går den i dur, ibland i moll. Vackrast är den när ett dimackord öppnar en dörr på glänt mot oändligheten.

Nu blir det mörkare och mörkare men inte får man sova mer för det. Nej, man ska jobba sina 40 timmar i veckan, handla och laga middagar, städa och tvätta, gå till tandläkaren, på utvecklingssamtal och besikta bilen.

Bilen, ja. Intet ont anande kör man in sin trogna vän i den där hallen där två skoningslösa män i gröna overaller kastar sig över henne, medan en klump växer i ägarens maggrop.

Först är det synundersökning. En rund glasskiva förs fram och tillbaka framför lyktorna och avslöjar obarmhärtigt minsta lilla blinda fläck.

Sedan ska hon gapa. Gapa stort! En av de skoningslösa stoppar in hela huvudet mellan hennes käkar. Akta! Hon kanske sätter i halsen!

Det värsta kommer sist. Hon hissas upp i luften, högt, och hela underredet blottas. Ingen höviskhet här inte! De grönklädda stirrar oblygt rakt upp i det allra heligaste. Hur står hon ut, min tappra lilla juvel?

Efteråt får jag nycklarna och ett protokoll i min hand. Och, ve och fasa, hon är skadad! Vi måste till doktorn, annars får hon utegångsförbud om en månad! Vad har hon gjort för ont för att förtjäna detta? Jag skulle gärna uthärda eländet i hennes ställe. Om inte annat så för att jag, till skillnad från lilla Clio, omfattas av högkostnadsskydd...

Fortsättning på denna grymma saga följer.